Den var inte så konstig faktiskt, när man läser budskap som att "ena mänskligheten" ger drogradarn utslag. Men om man tänker på vad det egentligen betyder är det ganska fint egentligen. Att ena mänskligheten och att alla skall vara jämlikar. Det är kanske inte så konstigt egentligen. Auroville är nog det mest seriösa projektet att ena mänskligheten jag sett, och där lever också människor från 44 olika länder sida vid sida.
kort bakgrund:
1968 får fransyskan Mirra Richard aka the Mother (sektliknande nog) för sig att starta igång en ny stad för att ena mänskligheten tillsammans med en ansedd frihetskämpe i Indien, Sri aurobindo. Staden skulle inte tillhöra någon utan alla. Tillsammans med en arkitekt tog de fram hur staden skulle vara uppbyggd. Men var skulle centrum ligga? Fram med kartan så att the Mother får peka var i öknen man skall utgå ifrån. Hon sätter fingret på en punk. Ohh, nu kan om börja! In i jeepen och ut i ökenlandskapet ingenstans. Det växer inte en kaktus där för att det är så torrt mer eller mindre, tills ett jättelikt banyanträd tonar upp sig EXAKT på platsen som the Mother pekade på. Är det inte ett omen så säg.
Där är det geografiska centrumet beläget i staden. Det planterades sedan träd överallt så nu skulle det nog nästan kunna klassas som sekundär regnskog.
Staden är inte som en stad direkt med trånga gator och massa hus. Det är mer ett område med lite vägar och vid vägarnas ändar eller ibland längsmed ligger lite hus. Till skillnad från övriga Indien är det väldigt lugnt här. Det är tyst och engelska är bra gångbart. Förutom att det är tyst är också väldigt många av västerländskt ursprung som bor här.
Visst är tanken god att alla människor skall leva i enighet med varandra, men folk gör förmodligen inte det av en anledning. Inte för att det är något fel på enighet men för att folk tenderar att leva mer för sig själva än för andra. Med andra ord så äter fortfarande västerlänningarna pommes frites och sallad, medan Indierna käkar daal och dosa. Visst lever de bredvid varandra i harmoni och en dosa kan slinka ner ibland för vem som helst, men de lever fortfarande på sina egna premisser. Såklart att de gör det, alla lever på sina egna premisser, men utan att veta för mycket om någondera begrepp så skulle jag vilja kalla det för en straight edge Montessori-pedagogik som levereras och utövas för de inneboende i dagligt liv.
Nu fick jag i alla händelser mest intrycket av att västerlänningar flyttar hit för att njuta ett lugnt liv, i ett varmt klimat inne i skogen där man kan ägna sig åt vad man nu vill göra, sköta sin trädgård, eller utöva konstformer under väldigt billiga former. Det där lugna livet så många pratar om.
Jag tycker verkligen om Auroville. Det var en annan sida av Indien som är otroligt skild från övriga upplevelser.
Den mytomspunna Guldbollen kommer i ett annat inlägg!
Här bodde vi
Elias och ett Banyanträd
Jannie spelar svår
En alle av kaktusar.
Guldbollen Martimandir
0 kommentarer:
Skicka en kommentar